Bubblan sprack...
Igår brast min bubbla av tystnad.
Jag är så trött på att bli ledsen inombords och känna mig utanför och bortprioriterad. Jag är inte = fibromyalgi, jag är = Jannike, Jannike = glad för fullfart, träning, djur, min familj, festa, dansa, skratta, busa, roa mig, höga hastigheter, utmaningar, sex, shopping, utflykter, äventyr, bli puschad, ha roligt, cykla, springa, simma, leka m,m. Men alla verka glömma vem jag är och bara ser en fibromyalgi-drabbad-soffliggare, det är inte jag, jag gör saker trotts smärta på ren jävla rå vilja av glädjen det ger mig att kunna göra det som jag tycker är skoj! Men om jag aldrig får vara med kommer ni förvandla Jannike till fibromyalgi-drabbad-soffliggare! Jag vet att jag inte bör göra en jävla massa men jag måste få vara jag och jag måste själv få bestämma vad jag ska göra och själv ta ställning till om det är värt den smällen jag får bakefter. Bestäm inte åt mig! Låt mig ta ställning till deltagandet och nivån!
Tack!
